Jag vill säga att 7 miljonärer är den roligaste svenska komedin på länge. Att Suzanne Reuter gör en strålande comeback på vita duken. Att Michael Hjorth lyckats skrapa ihop en riktig drömensemble och kan räkna med pangsuccé. Men bara ett ord kan sammanfatta det här spektaklet - kalkon.
Hjorth har en uppenbar barndomsförälskelse i amerikanska, lättsamma komedier av springa-i-dörrar-typen men tyvärr verkar han inte ha lärt sig av uttrycket ”less is more”… Istället för att ens försöka komma på en fyndig dialog eller originella vändningar i storyn så vräks det på med pinsamma situationer, vulgär slapstick och generande blinkningar till kända filmer.
Storyn är tafatt och genant av sällan skådat slag. Tron att en historia där ett gäng osympatiska stereotyper ska lura skjortan av varandra automatiskt blir rolig för att alla är förvirrade och inget är vad det verkar vara är otroligt naivt och blåögt.
Erfarna och duktiga skådespelare kämpar på vad de kan med sina platta karikatyrer till rollfigurer men känns antingen malplacerade eller bortkastade. Bäst lyckas Suzanne Reuter i rollen som sol-och-vårare, som verkar vara ett direkt plagiat av Sigourney Weaver i Heartbreakers. Reuter har lika lite kul att säga och göra som resten av ensemblen men det känns att hon är på vant komediterritorium och lyckas t.o.m. blåsa lite Lorry-friskt liv i några småkul repliker.
Loa Falkman fungerar utmärkt även han som hunsad kuf och Ann-Sofie Rase, hans underbart pengagiriga satmara till hustru, men liksom resten av filmen så blir det inte roligare efter att de etablerats. Man känner av en idé som lät småkul på papperet men sen slarvigt hafsats ihop till en långfilm som aldrig är i närheten av att vara så hysteriskt rolig som filmmakarna från början hoppats på.
Reine Brynolfsson slängs bort i en extremt otacksam roll medan Fares Fares kypare/polis verkar komma från en helt annan, mer seriöst menad film. Idol-jäntan Sanna Bråding och Tomas Tivemark, även manus, matchar varandras totala brist på komisk tajming och professionellt skådespeleri. Deras romans i filmen är den dummaste och fånigaste kärlekshistorien jag sett på film på länge.
Och när man tror att det inte kan bli värre kommer en uppblåst actionfinal vars explosioner och slagsmål är helt utan udd och finess, liksom den pinsamt ironibefriade Schwarzenegger-kopian – en finskbrytande torped komplett med solglasögon, skinnjacka, stora vapen och Terminator-repliker.
Och ni hör felet redan där. Man kan inte blanda in torpeder, och gangsters i en svensk film utan en rejäl dos självironi. Och får man en ypperlig komediensemble kan man väl passa på att ge dem ordenliga rollfigurer istället för att låta dem spela upp något som ofta känns som en kabarésketch från mellanstadiet.
MUSIK
BLUPPS RECENSENT HADE hoppats att 7 miljonärer skulle vara den roligaste svenska komedin på länge, men är istället en kalkon som saknar självironi.
